Trevlig sommar! – jag tar bloggsemester!
Jag har inte bloggat på en månad. Det betyder att jag varit osynlig i cyberrymden i en evighet. Jag ämnar vara borta från bloggandet typ två evigheter till och ska försöka återkomma i augusti. Jag tänker då försöka blogga lite bredare och mer personligt. Anledningen till frånvaron är att jag varit ovanligt upptagen. När det blir vår i Luleå tinar det fram en massa praktiskt arbete. Dessutom har jag haft en predikoserie i Korskyrkan och predikat tre söndagar på raken om under och tecken, gemenskap och uppmuntran, som kännetecken på en församling på apostlarnas och profeternas grund.
Den här veckan har vi besök av ett team från USA som hjälper oss och pingstkyrkan med evangelisation. Vi planerar för ett varaktigt samarbete – partnership med ett par församlingar over there. Just nu är jag på hemresa från Örebro där jag mött Victor John igen, tillsammans med flera andra människor som tänker kring husförsamlingsrörelser i Sverige. Victor John är alltid utmanande. Nu när jag inte ska blogga i sommar ska jag ägna mig åt att försöka bryta ned alla tankar jag fått i en praktisk handlingsplan för att försöka starta 3-5 nya husförsamlingar det närmaste året, samt försöka samla tankarna kring hur vi i Korskyrkan kan komma i mer rörelse och se fler människor komma i funktion, samtidigt som vi når fler människor som vi kan träna till lärjungar.
Eftersom jag lyckades få se en liten skymt av Stockholm marathon alldeles nyss vill jag till slut citera Jonas Colting ur senaste Runners World: ” Måttlighet är nyckeln till varje medioker prestation medan kontinuerlig galenskap testar nattgammal is. Bära eller brista.”
Trevlig sommar!
Vad Sverige behöver
Jag befinner mig på ett hotellrum i centrala Stockholm efter en otroligt intensiv dag med FG-sverigenätverket igår. Vi är ett gäng samfundsrepresentanter och församlingsplanterare som håller på att försöka forma en gemensam strategi för att vinna nya människor och plantera nya församlingar i Sverige. Det är ingen liten uppgift, men ack så viktig. Sverige behöver många nyfrälsta kristna som tror på Jesus.
På kvällen lyssnade vi på Bill Johnson i Immanuelskyrkan, som hade en profetisk undervisning om övernaturligt mod. Om det är något Sverige behöver just nu så är det övernaturligt modiga kristna som vågar ta sin tro på allvar så till den milda grad att man vågar ge hälsningar från Gud till människor på gatan och be om ett övernaturligt ingripande. För övrigt så satt jag vid bordet intill pastor Bill och åt frukost idag. Han såg tröttare ut än vad jag kände mig så jag lät honom vara ifred. Jag ska ju få lyssna på honom flera gånger idag…
När det gäller diskussionen om medlemsbegrepp och den snabba liberalisering som pågår i Sverige och i vårt samfund så är det inte teologiska debatter vi behöver mer av. Sverige behöver fler människor som praktiskt vågar tro på och följa Jesus, som är Vägen, Sanningen och Livet. Människor som genom förändrar sin omgivning och är goda exempel. Om Alan Hirsch har rätt så är liberalteologi en dödlig sjukdom som sakta kväver varje församling som tar den till sig. Tro föder handling men tvivel gör att man driver runt på havets vågor och till slut förliser.
Laddar för Bill Johnson
Idag hasr vi äntligen fått uppleva lite skönt vårväder. Vi har haft en lite församlingsutflykt och grillat korv och njutit av solsken och värme, trots att snön ligger fortfarande. Just nu slappar jag, men har börjat ladda för nästa vecka. Först ska jag möta det församlingsgrundande nätverket och min gode vän Öyvind Augland från Norge. Sedan ska jag lyssna på Bill Johnson i Stockholm på New Wine konferensen. Jag fascineras av den stora tron på Guds möjligheter och den enkla framtoning som finns hos honom. Jag har lyssnat ofta på honom de senaste två åren via nätet och det är oerhört inspirerande och utmanande. Om du har missat Bill så kan du kolla in honom på http://www.bjm.org/home.html
ReJesus
Så har jag då läst färdigt Hirsch’s ochFrost’s bok ReJesus (på engelska) och ska försöka mig på en recension. Eftersom jag gillar Alan Hirsch och har fått ut mycket av mina två möten med honom och de böcker jag läst tidigare, särskilt “The Forgotten Ways”, så var det med stor förväntan jag tog mig an denna läsning. Och det är en jättebra bok, men den tillför inte så mycket nytt till det dessa två välformulerade och tänkande herrar sagt och skrivit tidigare. Men det är ändå några viktiga saker jag vill lyfta fram.
Missional
Jag har redan berört tanken Kristologi föder Missiologi som föder Ecclesiologi, alltså att den Jesusteologi vi har avgör hur vi utför det uppdrag han gett oss och det i sin tur formar våra församlingar. Det är huvudpoängen med boken och den största utmaningen den ger oss. Jesus är viktigare än Uppdraget och Uppdraget är viktigare än församlingen. I boken finns en flera sidor lång praktisk tabell som benar ut vad Jesu liv och undervisning betyder för den personliga efterföljelsen och hur det kan få praktiska uttryck. T.ex. Jesus botar sjuka. Vi lever i en sårad värld och bör söka möjligheter att hela människors kroppar, psyken och relationer. I praktiken betyder det att vi ska be för sjuka, trösta människor och komma med försoning i relationer. Jag gillar det praktiska anslaget.
Evangelikala fariseer
Som bäst blir boken när den lyfter fram Jesus som “anti religion” och författarna målar upp fariseernas ideal och välmenande positiva sidor och frågar vilken grupp människor idag som passar in på den typen av andlighet. Svaret är…oss som kallar oss evangelikaler och har gjort religion av trofastheten till Jesus Kristus. “Jesus and religion don’t mix” är ett uttryck jag gillar och funderar över vad som är religion i mitt eget liv och vad som är sann efterföljelse.
Jesusbilder
Tror du på den feminint leende “skäggigadamen-Jesus” iklädd sidennattline? Eller tror du på “Spooky-Jesus” med ett bultande hjärta i handen svävande över marken? Eller tror du på den ordinäre mannen från Gallileen (Gardells Jesus?) eller någon av de tjugotalet andra Jesusbilder som författarna beskriver? De menar ungefär att den bild vi bär med oss påverkar hur vår efterföljelse artar sig. Mycket tänkvärt.
Jesusmonoteism
Det djupaste kapitlet handlar om “Shema Israel” (Hör Israel. Herren är Gud! Herren är en!) och Jesus. Det är en fördjupning av de tankar som finns i “The Forgotten ways” om den praktiska tillämpningen av att leva med bara en HERRE. De lyfter fram Nya Testamentet som en uppföljning på GT:s existensiella Monoteism (sug på den…) och huvudtanken fångas upp i analysen av Markus 12:28-34 i meningen “Dedication to the one God, ..,must be demonstrated by living out God’s ethical demands” Alltså om Jesus är vår Herre så betyder det i praktiken att jag väljer att göra som han säger. På alla områden av livet.
Treenigheten
Eftersom kusin Jonas frågade i en kommentar kan jag upplysa om att dessa gossar inte på något sätt tar avstånd från treenighetsläran. MEN de vill “reinstate a more primitive form of trinitarian understanding, one much closer to the trinitarianism of the NT, than the denser philosophical formulations of the later church.” (för jobbigt att översätta). De menar vidare att om man ska förstå treenigheten så måste man börja med Jesus, eftersom det är han som först introducerar oss för Fadern och Anden. De menar också att treenighetsläran måste underordnas monoteismen, annars blir det tre gudar.
Slutligen
Det är en bra bok, men om du inte läst “The Forgotten ways” så läs den istället. Den är mer praktisk, den här känns mer som en bok med teologiska tankar som inte rymdes i den andra boken.
Tillbaka till Jesus! Och låt det för allt i världen betyda något praktiskt;)
That’s my King!
Efter tips från min dotter kommer här en visualiserad predikan om Honom som Påsken handlar om.
Neil Cole vs. Ed Young
Jag hittade denna fantastiska dubbelintervju via Steve Addisons blog. Det är Megakyrkopastorn Ed Young och hursförsamlingsrörelseförespråkaren Neil Cole som ger sin syn bland annat på hur de skulle göra föra att nå Chicago. (Det skulle kunna vara Stockholm eller Luleå också).
Vilken Jesus tror jag på?
Bloggandet om Gardells “Om Jesus” har satt igång mina tankar om vilken Jesus jag tror på. Gardell och alla andra är ju helt fria att tro på Jesus på sitt sätt (Religionsfrihet + postmodernism), men efter att nyss ha läst NT Wrights “Surprised by hope” så är det den Uppståndne Frälsaren, Herren och Kungen som är den Jesus jag tror på. Här kommer några skrifthänvisningar:
-
Matteus 28:17 En person som man tillber eller tvivlar på? (Det är för otroligt för att vara sant)
-
Luk 24:32 En person som sätter hjärtan i brand (Emmausvandrarna)
-
Luk 24:38 En person som gör en skräckslagen
-
Apg 1:6 En person som man tror har potential att ta den politiska makten och göra revolution mot Supermakten Rom
-
Apg 7 Den person som Stefanus ser på Guds högra sida in i himlen och han genast är beredd att dö för
-
Apg 9 Den person som Saulus ser och ramlar ihop i en liten hög och blir förblindad av
-
Upp 1:5-8 (Inga kommentarer nödvändiga)
-
Hebr. 12:1-3 trons upphovsman och fullkomnare som sitter på högra sidan av Guds tron. (maktens plats)
Det är den Jesus som gör att lärjungarna lyder missionsbefallningen, predikar, botar sjuka, står upp emot de judiska ledarnas och romarnas försöljelse, startar församlingar etc… Det är en Jesus som KAN och som är värd att tro på, leva, arbeta och dö för.
Gardell, Jesus och vårt uppdrag
Jag har inte lagt så mycket tid på att följa ala bloggar som kommenterar Gardells bok om Jesus, men har idag läst Micahel Tellbes goda recension i Dagen och inser att jag nog aldrig kommer att ta mig tid att läsa Gardells Jesuspresentation. Jag håller just nu på med Alan Hirsch bok om samme man; “REJESUS – A Wild Messiah for a missional church” där han på sid. 43 slår fast att Kristologin avgör Missiologin som avgör Ecclesiologin. På svenska betyder det att den Jesus vi tror på avgör hur vi utför vårt uppdrag, vilket i sin tur avgör hur våra församlingar fungerar och agerar.
Vi testar att stoppa in Gardells Jesus i denna tes. Om vi har en Jesus som är en utstött, tandlös analfabet som dör i solidaritet med mänskilghetens lidande, utan anspråk på att förlåta synder, vad blir då vårt uppdrag? Jag tror att man kan se det i Gardells ambitioner (och många andra svenska kristna med honom) i det ständiga snacket om att Gud är kärlek, att all kärlek är bra kärlek och att allt och alla är älskade som man är utan krav på omvändelse, försoning och förändring. Vilken sorts församling leder detta då till? Jo en folkkyrka där alla får vara med oavsett om man tror eller inte, förlåter eller inte, omvänder sig eller inte etc.. Inte helt häpnadsväckande passar det ganska bra på den svenska kristendom som Gardell representerar.
Men om vi stoppar in en Jesus som är världens Frälsare, himlens och jordens rättmätige Ledare med en makt som getts honom genom hans lidande och död, blir uppdraget något annat. Det blir att göra alla till Hans efterföljare och det blir en kyrka som ser helt annorlunda ut där omvändelse, förlåtelse och en förändrad värld står i centrum
Tyvärr är det inte alltid vi som bekänner oss till Nya Testamentets Jesus har en klar bild av vem Han är och jag tror att det visar sig i vår oförmåga att utföra vårt uppdrag och i våra ofta ganska världsfrånvända församlingar där omvändelse ersatts av försanthållande, förlåtelse av terapi och den förändrade världen av fantastiska gudstjänster och vackra byggnader.
Även om jag inte tänker läsa Gardell, så välkomnar jag debatten som kanske kan få oss bekännare att bättre förstå Vem vi följer och vad det måste betyda.
Överraskande hoppfullt
Jag har precis läst klart Tom Wright’s “Surprised by hope”. För er som inte läst eller hört anglikanska kyrkans just nu främste teolog och Emerging Church-bloggarnas favorit, så kan jag bara säga att han är briljant, men blir ibland lite långrandig, när han lyfter på varje sten för att understryka sina poänger.
(Om du inte har upptäckt http://www.ntwrightpage.com/ så kan du ladda ned flera ljudfiler med den här undervisningen och mycket annat därifrån.)
Wright går grundligt igenom bibelns budskap om Jesu upståndelse och det kristna hoppet, som han slår fast inte är att komma till himlen när du dör, utan uppståndelsen från det döda. Biskop Wright kallar det för “Livet efter livet efter döden” och man kan inte annat än att hålla med honom om att bibeltexterna talar tydligt om detta. Det kristna hoppet handlar om en kroppslig uppståndelse i en fysisk evighet. Wright menar att denna evighet blir här på jorden. Himlen som kommer till jorden, Låt din vilja ske “on earth as it is in heaven”
För en som mig, som växt upp med en framtidsbild ala Left Behind (vilken Wright totalsågar) med uppryckandet ur vedermödan m.m. ger detta en klart annan bild av framtiden. En bild som faktiskt förmedlar ett överraskande hopp. Jag märker att jag själv blivit mer motiverad att tänka på om det jag gör faktiskt har ett värde för evigheten. Sedan har jag alltid haft svårt att längta till en “andlig himmel” i en stad ovan molnen, på den andra stranden etc. Jag har alltid tänkt mig att himlen är mer som det bästa vi har här på jorden. Med fiskevatten, skidspår, bibliotek och musikintrument. Enligt vad Tom Wright menar verkar jag ha tänkt rätt.
Den del av boken jag hade hoppats mest på, kapitlen om “Hope in practice:resurrection and the mission of the church” var tyvärr lite bleka i mina ögon. Kanske för att jag själv är redan är mycket motiverad för mission. Kanske för att Wright skriver från en mycket mer liturgisk och institutionell vinkel än vad jag är van vid.Men den ger hopp för en framåtblickande kyrka som vill utbreda Guds härlighet över jordeni både ord och handling, som en förberedelse på Jesu åtekomst. Den är hur som helst mycket läsvärd och jag hoppas att den kommer på svenska.
Fler vägar medför mer trafik
Jag lyssnade på en landskaparkitekt idag som talade om trafik och kommunikation i städer. Han berättade att det idag finns 22 städer med fler än 8 miljoner invånare. Ingen ligger i ett I-land i västvärlden. Om sex år är det över 30. Alla dessa har en infrastruktur som är ganska tät och i hög grad byggda för gångtrafik och allmän kommunikation. Jag tänkte på att detta är 30 gigantiska missionsutmaningar och började driva iväg i funderingarna kring hur Gud har tänkt att nå alla dessa människor som finns i muslimska, hinduistiska och buhddistiska länder. Sedan sa arkitekten att det finns forskning som entydigt visar att “Fler vägar alltid medför mer trafik”. Alltså om man har en väg eller gata som är för högtrafikerad (tänk Essingeledeni rusningstrafik) och bygger en alternativ väg för att avlasta den första så blir summan av den totala trafiken på den gamla och den nya vägen alltid större.
Eftersom jag är lite yrkesskadad så tänkte jag osökt på församlingsplantering. Först tanken att det finns församlingar som är för högtrafikerade och behöver bli till två. (Vem vågar göra detta i Sverige?) Sedan tanken att vi behöver så många församlingar som möjligt, gärna små och lättstartade, för att kunna erbjuda så många vägar som möjligt till Jesus. Särskilt i dessa enorma jättestäder som växer fram.
För övrigt är det väl inte konstigt att världsekonomin förskjuts åt sydost om det är där alla människor finns och det är där det demografiska centret för kristenheten i världen finns. Läs om det här. Gud har alltid välsignat sitt folk.
