Statistik att fundera över

Detta diagram beskriver en jämförelse mellan medlemsutvecklingen i de EFK församlingar som planterades under perioden 1993-2002 och under perioden 1998-2007. Som ni ser så är utvecklingen markant lägre. Även antalet församlingar som planterat har sjunkti från 21 i den första perioden till 12 i den andra, vilket ju är ett tydligt samband. Jag grunnar mycket på vad detta kan bero på. Var det ett uppdämt behov av nya församlingar i början av nittiotalet? Har sekulariseringstakten ökat? Slår det postmoderna tänkandet ut vårt moderna anslag i församlingsplantering? Handlar det om ledarfrågor? Har vi som Samfund talat för mycket om församlingarnas ansvar i församlingsplantering och för litet om den enskildes ansvar att föra sina vänner till Jesus och göra dem till lärjungar (vilket borde leda till att nya församlingar uppstår…)?

Jag tror fortfarande att de framgångsfaktorer jag listat i min tidiagre post, är giltiga. Men vad tror du? Varför har takten slagits av?

Jag har de senaste två dagarna ägnat mig åt att prata om att hitta vägar för nya församlingar i Sverige både med folk från olika samfund och inom EFK. Tre saker är tydliga:

1. Vi behöver ett nytt spår med en rörelse som vi bara kan skymta konturerna av, en rörelse där efterföljelsen av Jesus är den viktigaste värderingen.

2. Vi behöver analysera 15 års erfarenheter av församlingsplantering i Sverige  tillsammans med dem som äger erfarenheterna=aktiva församlingsplanterare.

3. (Borde vara 1) Vi behöver söka Gud. Om vi är världens mest sekulariserade land, så kanske vi behöver vara föregångare i att hitta hans vägar in i framtiden, i stället för att se till länder (läs USA) där sekulariseringen inte nått lika långt.

Thats all for now, folks:)