Richard Hultmars blogg

Efter att ha läst igenom artiklarna här och här och här, så vill jag ställa följande frågor:

• Varför måste vi i Sverige alltid bedöma allt utifrån vår egen frikyrkliga, demokratiska, folkrörelsetradition? Det måste väl få finnas former av kulturell anpassning i olika sätt att bygga församling? Ingen torde väl heller gå fri från att frestas av makt, oavsett om man är “demokratisk” eller “apostolisk”?
• Varför måste ordet apostolisk ha en sådan negativ klang? Om det är något vi behöver i Sverige är det en sund definition på “apostolisk” och sunda förebilder som är apostlar, som kan grunda nya församlingar och rörelser i Sverige?
• Jag förstår att vi har lagstiftning som reglerar hur det ska förhandlas om lön och arbetstider med mera. Men är det inte en risk att facket blir en begränsning? Är det inte ett kall att tjäna Gud som pastor, evangelist eller apostel? Var går tex gränsen mellan arbetstid och ideellt engagemang när man arbetar i Guds rike? Varför måste man kritisera de som kan och vill jobba mycket? Det har väl att göra med både vilken personlighetstyp man är och vilken typ av församling man står i?
• Jag håller med John van Dinther här. Och vill lägga till att jag inte tror att vi kan förvänta oss att få se en växande kristen rörelse i vårt land om vi inte är beredda att be och arbeta hårt. Nu för tiden verkar det inte vara populärt med varken eller…