Det postmoderna smörgåsbordet

Detta är den sjätte och sista posten i en serie om metaberättelsernas betydelse

Den här metaberättelsen är den postmoderna smörgåsbordsvarianten.  Fast egentligen är det ingen enhetlig berättelse, eftersom man menar att postmodernismen inte har några stora berättelser utan bara är subjektiva serier av enskilda händelser. Människor skapar sin egen berättelse utifrån vad man själv gillar, vad man själv varit med om och plockar friskt från andra precis som man gör på ett smörgåsbord, och utelämnar det som man inte tycker om. Detta gäller främst människor som är yngre än 50 år. Och ju yngre man är desto större är risken att den egna metaberättelsen inte hänger ihop, utan bara är ett hopplock av ideér som man uppskattar och som passar med den egna livsstilen. Om man är ledare i en församling är risken också stor att det mynnar ut i en pragmatiskt styrd församlingssyn, där man vill genomföra idéer för att de kommer att medföra de resultat man är intresserad av, utan att fundera på var man kommer ifrån eller vart det leder i förlängningen.

Två attityder är vanliga hos de som har plockat ihop en egen metaberättelse. Den första är ett problematiserande av de andra berättelserna och deras innehåll, eftersom det är genom ifrågasättande och analys man väljer från smörgåsbordet. Detta kan ofta uppfattas som ”liberalt” av konservativa kristna med en tydlig berättelse. Det andra är en teologisk otrohet som yttrar sig i att man kan tänka sig att byta teologiska ståndpunkt och byta till en församling i ett annat samfund utifrån hur det passar med ens egna subjektiva upplevelser och behov.

Om det finns en generell preferens på detta smörgåsbord bland bibeltroende unga kristna, tror jag att det ser ut ungefär så här:

Skapelsen och syndafallet

Gud skapade världen genom evolutionen, så skapelseberättelsen är symboliskr och Adam och Eva är figurer som representerar mänskligheten. Ondskan tror man på, men vad är synd, när man inte känner någon skuld?

Berättelsen om Guds folk Israel

Här finns nog ingen tydlig berättelse, utan bara enskilda berättelser som man sett på film: Prinsen av Egypten, Josef, och några söndagsskoleklassiker: David och Goliat, killarna i den brinnande ugnen och Noaks ark (som kommer på film snart).

Jesu frälsningsverk

Man tror att Jesus dog på korset för att förlåta min synd och om man tror på honom är allt lugnt. De flesta tror att uppståndelsen är på riktigt. De med djupare teologisk förståelse drar sig inte för att problematisera treenigheten, försoningen och helvetet, m.m. Tom Wrights ”Jesus helt enkelt” är en viktig kompass för att hjälpa postmoderna unga människor att placera Jesus i den större berättelsen.

Guds rike och församlingen

Jag tror att många tänker sig Guds rike som mysteriet att Jesus finns fast han inte syns. Djupare tänker många att Guds rike uttrycks i omsorg om de som har det svårt. Församlingen ser man som de som tror som samlas. Både stora och små samlingar räknas, och medlemskap i föreningen är inte viktigt. Jag är väl med dit jag går just nu?

Tidens slut och evigheten.

Eftersom man läst Tom Wrights bok ”Ännu bättre” har men en tydlig bild av att Himlen ska etableras på jorden. Man hittar inte bibelstöd för universialismen, men man hoppas ändå att alla ska få vara med i himlen, på något sätt. Och eftersom man gillar Rob Bell, tror man att de som ändå hamnar i helvetet inte kommer att brinna i evighet, det vore oetiskt av Gud, så man tror på annihilation, utsläckande, för de som inte ska uppstå med Kristus på den yttersta dagen.

Hur besvarar man världsbildsfrågorna?

• Vilka är vi? ”Du menar väl –Vem är jag? För jag är en individ i första hand, inte en del av en grupp och jag är en troende kristen.
• Var är vi? Vi är överallt där det händer kul grejer. Frizon och Bråvallafestivalen. Vi har kollat in Hillsongs, Livets Ord, Sankta Clara, domkyrkan i Lund och Bjärka Säby, men hänger mest med mina okristna kompisar. Vi är med i en bönegrupp i Korskyrkan och går på gudstjänster på EFS oftast, utom när ungdomspastorn predikar i pingstkyrkan…när man inte var ute för länge på lördagen…
• Vad är problemet? Folk mår skitdåligt i Sverige. Rasism är ett problem. Och alla tiggarna på gågatan. Världen är orättvis. Miljön är också viktig
• Vad är lösningen på problemet? Information och demonstrationer. Samtalsterapi. Aktivism i de frågor man brinner för.

Hur ser man detta i de val man gör och hur man lever sina liv?

Man lever med sin individuella tro, går i kyrkan när man känner att man behöver det. Eller också går man till en församling med musik man gillar eller när det är en predikant man gillar. Sitt andliga liv styrker man genom att lyssna på lovsångsmusik när man går på gymmet eller en predikan av Rob Bell när man stryker sina skjortor. Om man har några pengar över att ge efter sin egen konsumtion av kläder och appleprylar, skickar man dem lika gärna till Rädda barnen som till en församling. Eller ocksåsatsar på en egen missionsresa troligast med en hjälporganisation, eller till ett barnhem i Indien.

Personligt

Jag ser tendenserna hos mig själv att plocka ihop en egen berättelse, och oroas över det. För om vi inte har en gemensam metaberättelse, hur ska vi då kunna förstå varandra i en församling, eller större rörelse?

Ett problem med detta sätt att resonera är att jag blir centrum i berättelsen och inte Kristus, och vad som finns på min tallrik kan i hög grad påverkas av vad som är politiskt korrekt, eller inte kostar för mycket och inte vad Jesus skulle välja åt mig.

I bästa fall leder smörgåsbordsmetaberättelserna till en ny och tydlig metaberättelse för nästa generation bibeltroende kristna under ledning av Tom Wright och några svenska unga modiga ledare. I sämsta fall blir det total teologisk förvirring, som landar i en subjektiv berättelse och en mycket liberal teologi där vi får svårt att förstå både Gud och varandra.